…kan man vara ibland.
Och det är helt okej. Man kan gråta en hel förmiddag utan att kunna ta sig samman. Utan att egentligen veta varför, det är bara allt och ingenting. Det är okej också. Man dör inte av det. Konstigt nog, för nog känns det som man dör en smula när det händer. Men det är okej. Det ska komma en ny dag. En bättre dag. Så småningom.
Du, skepp av hopp
Tag mina rädslor
segla dem så långt haven bär
segla dem tryggt därute
och lova att ankra dem där
Tag mina farhågor och lidanden
låt dem flyta långt från land
Jag vill inte känna dem längre
bara se på dem ibland
Låt mig minnas hur det kändes
men låt mig inte förtvivla mer
så ta vind i dina segel
och segla dit bara måsar ser
Låt mig lasta dig tung
med alla ord och allt som sårar
krossade drömmar, brustna hjärtan
och ändlösa mängder av tårar
Tag mina rädslor
bär dem dit bara havet kan nå
Tag min förtvivlan och ensamhet
Segla dem så långt du kan gå
ENi06
Kram på er alla fina som kommer förbi här!
Etiketter: Tankar
Ja de tillhör livet de dagarna också… även om de är förbaskat jobbiga när de kommer…
Skickar en kram med hopp om en bättre dag imorgon..!
Som alltid är du fenomenal på att sätta ord på känslorna…
Skönt att läsa och känna igen sig. Du är en av de starkaste jag mött. Är så stolt över dig!!
STORA kramar från Bure´
Å min Anna-Panna, jag saknar dig! Jag hoppas ni har det bra, du förtjänar all lycka.. Jag är stolt över dig också (tänk att du kör BIL!
). Jag har alltid tänkt, att du är så mycket starkare än du tror och det bevisar du gång på gång. Jag tänker ofta på dig min vän. Sköt om dig och dina! Kramar!
Du skriver jättefint. Låter som att du kan behöva en kram, så KRAM!